Hej. Nu blir det mest bara blaj, men av någon anledning känner jag för att skriva av mig. Eller, well, har nog en rätt klar sådan. Skall försöka precisera.

Känner mig helt enkelt sjuhelsikes sentimental (vilket må ha kryddats av fredagsvinet en aning, men ändå), efter att ha haft en sådan där äkta urladdning. På senare tid, vilket inte minst min pojkvän bör kunna intyga, har de rent fysiska uttrycken av känsloöverflöd förekommit med hög pålitlighetsgrad. Dock har de varit inramade av ett slags bortkoppling och distans, där frustration legat bakom tårarna, snarare än hjärtnupen och obegränsad förtvivlan. För en oinvigd kan det verka överanalyserat eller bara obegripligt, men har de senaste åren slagits med ett slags existentiell vånda när nu-i-kast-med-vuxenlivet-insikten blandats med materiella problem och mer eller mindre brutit ner min Svenssonbarnsliga grundtrygghet.

Grundtryggheten är vad jag saknat och vad som fått mig att uteslutas ur det sentimentalas förbund. För att leva osaligt, men utan äkta, drabbande sorg eller känsloreagerande.

Jag saknar att vara helt absorberad av livets momentum även de mest mediokra eller melankoliska dagar. Att känna existensberättigandet så givet, så givet, och betrygga tillfällig ungdomsoksäkerhet med en mängd oinfriad potential och löftesrikedom. Att ha ett naturförlänat certifikat för att drömma och önska.

Det blev inte så utbrodrat och själsrenat som tänkt, men är ganska säker på att pretentionsnivån gjorde sitt för att kompensera.

Over and out.

När den där distansen börjar ifrågasättas och jag till mitt outsägliga förtret klassar en stor del av problemen som härrörande från försvaret "dra dig ur situationen tills du är 'redo'", börjar efterdyningarna uppträda desto mer konturkraftigt. Jag finner mig ståendes i en klass där jag inte har särskilt mycket tillskansade vänner, med ett sinne som tröttats ut av hispigheter och inkonstruktiva malarorgier, och en situation som inte modifierats nämnvärt under de kritiska ungdomsår där livsutveckling och ständig förbättring är så hypad. Det må låta dystopiskt, men att ta sig från en utdragen kris kan nästan vara lika (post)traumatiskt som att befinna sig i den. Det blir liksom ring efter ring på det mentala vattnet, där det som i förstone är en lösningsstrategi för trauma 1, får sin egen färjäkliga dynamik och ger upphov till nästa efterreaktion.

Nu är det ickedestomindre, vill jag påstå, efterreaktionen med stort E, Detta med motiveringen att jag nu i hägra grad än tidigare strävar efter återgående - inte till att endast lösa ekvationen inom nojornas rigida ramar.

För att spinna vidare på tankegången om det förrädiska i navelpills- och undvikandebeteendet (dvs. det beteende som man själv ingalunda klassar som just bekvämlighetsundvikande, utan som en taktisk omallokering av energi och prestige till sådana bakomliggande större problem som i slutändan ändå kommer att diktera lösningen), tror jag i någon mån att ett exempel går att finna i den landets överrepresenterade självmordspopulation som består i äldre män.

Jag kan inte påstå mig vara särskilt välinläst på detaljerna kring detta rön, men med en del kreativ tolkning och högst ovetenskapliga observationer från det egna livet frestas jag ändå hamna i slutsatsen att prestigeäskande, småegocentriskt indoktrinerade individer med marktjänst i vardagen och legitimerande för att önska erkännande, har lättare för att hamna i det melankoliska rummet.

Att dessa män vid upplevd otillfredsställelse och tillfälligt misshag med situation eller självsäkerhet, söker det ytterst bekräftande - det som skall göra förehavanden meningsfulla igen -, ser jag som ganska naturligt. Likt uttråkade adelsfröknar drivs de mot än mer förströelse och otillfredsställelsekompensation. Vilket så småningom blottlägger det mesta på värde, och blir en slags distanserad cynism mer den egna personen som offer och halvföraktas utböling.

Även om kvinnor kämpar med utbrändhet, bristande självförtroende och en kanske mer belastad position mentalt, tror jag att det klassiska ansvarstänkandet gagnar dem innan sådant som avgörande suicidtrösklar nås. De må mycket väl lida som en följd av otillfredsställande livssituation och krav som ställs, men just att de har dessa krav vill jag gissa kvarhåller dem i ett sammanhang där livets monumentum liksom behålls, och meningen mer eller mindre görs perifer till tillvarons uppmaningar. Utan tid att grubbla (väldig överdrift och generalisering) blir den stora meningen en grundsats som inte vidare hinner ifrågasättas.

Vart jag ville komma med denna omfattande harang är helt enkelt att navelskådning ibland kan vara väl så vådlig som den föranledande grundproblematiken. Något jag skall anamma och vara mer vaksam på i fortsättningen.

I natt höll det på att skita sig igen. Min strävan efter att vara sådär "genomärlig"- inte föregå de egna idealen genom att kasta mig in i situationens närvaro utan brasklappar och/eller finslip på förhand -, har återigen agerat hyvel, och slipat av de självbevarelseförsvar som är så självklara för de flesta.

Det började egentligen så tidigt som i slutet av gymnasiet, och byggde på en ganska naiv tonårssyn i fröken duktig-/jantestil, av att inget hellre vilja än affirmeras och godtas, jämsides med en ryggmärgsinvändning mot att skena iväg med den frukt som bars. Eftersom dessa två sidor utgjutit så mycket stridiskt blod under åren, för att slutligen bilda en dikotomi av ganska svårnavigerad men likväl fungerande motsägelsefullhet, trodde jag mig också kunna jonglera mellan de två tendenserna och lyckas med min förverkligandesträvan samtidigt som kritikdemonen kunde lugnas.

När Året, 2006-2007, tog sig utlopp, och jag hemsöktes av vad som måste vara den gudars värsta dom av de som integreras i ett hyfsat normalt västvärldsliv, dvs. acnebesvären, undanrycktes så hela fundamentet för min approach av att kritiskt prestera och ladda upp i rasterna, och jag fann mig i skottelden mellan den alltmer excellerade konsten av att kritisera och finslipa tilltagen (inte sällan åtföljt av en viss upphöjd, liksom normmässigt egendefinierad, trygghet), och att inget hellre vilja än enkel acceptans och omvärldens godtagande.

När man jobbar på samma McDonald'skneg som året tidigare, för att möta exakt samma människor med exakt samma halvdana, halvmoraliska, småindividualistiska och -egoistiska värderingar som tidigare accepterats från visst avstånd som odisputabla och ganska harmlösa i sin mänskliga naturlighet; och plötsligt finner sig vara mottagare av totalt empatibefriade och rent elaka kommentarer (exempel ur högen: "Ja, man är vad man förtär" "Vad fan har hänt med dina kinder?! Du får se till att göra något åt det där"), ligger varken själv- eller omvärldsföraktet särskilt långt bort. När man också går med samma envisa bölder och talgorgier månad efter månad, och trots förbud av i princip alla former av onyttiga livsmedel samt rigoröst pedanteri kring skötsel och portande av all form av kläm-verksamhet, och ändå finner sig ärras och ändra utseende totalt, blir det ganska svårt att hålla besvären på nyktert avstånd.

Eftersom jag varit såpass förnuftig i alla mina attityder och ställningstaganden, blev det förutom hela attraktivitetshiroshimat, också besvärligt att hitta ett med rationalitet och gardering förenligt förhållningssätt. Att börja hata omvärlden och bli sådär oöverlagt fientlig mot allt och alla fanns mig alltför inkompatibelt med en fortsatt koppling till strävande och självförbättrande (detta var ju ytterst vad omvärlden sysslade med - om än i en i mina ögon ohjälpligt kall, medmänniskofrämmande version), och känslomässig förblindad hängivelse till förbättring tedde sig som ett brott mot hela min situation. Att vägra en identitet som "ful", och oträttligt uppvakta de kommersiellt ytliga krafterna, var synonymt med att hora ut sin själ utan att få tillgång till vederlaget.

När saker och ting började vända och jag bannlyst min mjölk, mitt kaffe, min feta mat, min starka mat, och alla former av godis; när jag prövat tre läkemedel + ett antal salvor, gått till dermatologer och hudläkare i kvantitiet och sagt upp mig från donken pga. deras hudvådliga miljöer; kom till slut en vändning. En omvärld som jag alltmer distanserat mig från, i vad som så småningom övergick i tablettbehandlad social fobi (det låter osannolikt och främmande, men att känna förakt och misshag riktat mot sitt ansikte, kan bryta sönder den bäste), tyckte väl att det var trevligt att jag var med mer. De tog mig uppmuntrande på axeln och menade att det "väl var skönt att jag blivit så mycket bättre". Att jag haft mitt livs största identitetskris var liksom ingen tanke på, och i samma anda ansåg jag mig endast skyldig tacksamhet över den dom som benådats mig till slut, i glädje över att jag återigen tillhörde den någotsånär respekterade kvoten av befolkningen.

Dock har det dröjt sig kvar. Jag har i kölvattnet av krisigheterna blivit en betydligt mer hispig person, som framför allt haft problem med tillit till de egna fördelarnas beständighet. Sådan nojighet , som omgivningen mest himlar med ögonen åt överseende, är för mig en inlärd givakt mot att så snabbt fråntas foget för självsäkerhet igen. Något som i och för sig identifierats ganska snabbt, om än kanske i något avfärdande grad, men som jag mer och mer inser flankerat av samvetskvalen inför att vilja framgång och tillmäta konkreta ting betydelse.

På sätt och vis rör det sig nästan om ett slags Jewish Guilt, som hindrar mig från att ryckas med i livskampen i tron att jag "borde veta bättre". Fortfarande hägrar dikotomin självbevarelse-förnuftigt tillbakahållande, och den har i det mesta givit upphov till ett konsekvent mentalt undvikande av allt värdeanspråksägande i omgivningen.

När jag så ligger bredvid min pojkvän i natt, och inser att jag distansfegat mig igenom hela relationen genom att knappt ifrågasätta sådana brister som trots allt uppkommer i en tvåsamhet och som bör vara högprioriterade; när min första reaktion är att, om något händer, hinna "lämna honom först" och återgå till mina egna verklighetsfrånvända vänthallsförberedelser, - då känns det som att jag behöver tänka om.

Regression i självständighetstrappan tillfälligt. Agerar skilsmässobarn och flyttar med femdagarsintervall mellan föräldrar och pojkvän, och växlar mellan känslor av lightrotlöshet och känslor av tillfredsställelse över det rastlöshets-fix som den innebär. Inser att denna upplevelsedikotomi ganska väl korresponderar med min person. Har förvisso suttit på liknande insikter tidigare, men när altarbyggena till navelskådningsreligionen avtar och närvarosambitionen ökar i samma takt, blir de desto tydligare. Jag skulle inte klassificera mig som "rastlös" i den fullfjädrat romantiska betydelsen. Har liksom inget behov av att åka tåg med bara mig själv och en sportbag till något outforskat ställe i norra Sverige. Jag hispar inte runt med massa elevkårsprojekt eller skoltidningar. Jag har aldrig börjat med amatörteater för att tröttna på det ett år senare.

Istället har jag varit väldigt knuten till tidigare utstakade visioner. Dessa har i och för sig inte behövt vara uttalade sådana; inte särskilt världsligt ambitiösa eller med några konkretiserade skattkistor som incentiv med stort I. Målen har snarare varit ganska kortsiktiga och abstrakta. Småförvirrade till den exakta formuleringen och osäkra i sitt resultatsyftande, men medlupna av ett slags inre trygghet av att följa en progresserande bana. En trygghet och slags frizon från namngivna och fyrkantiga yttre krav, där ångest i och för sig väl kunde vara flitig uppvaktare, men där den inre odefinerade "linjen", oavsett varifrån den kom eller hur totalsjälvbeslutade ideal den manifesterade, innebar en integritet. Berättigande genom ens alldeles egna godtyckliga, autistiska rättelinje.

När jag så under vissa existentiellt mer tillspetsade perioder varit tvungen att nagelfara dessa ideal och mitt berättigande att i grunden lita till dem, har rastlösheten gjort inträde med versaler i mitt liv. Förutsättningar har frånryckts, samvetskval inför den "helhetslösning" som lyser med sin frånvaro men bör eftersträvas har tillkommit, och den barnsligt självklara funktionsapparaten fylld med arbetssamma men självuppehållande besvärjelser har påkallat revision. Trots att svaret kanske legat någonstans mellan tonårsosäkra besvärjelser och förkastande av allt som är självbevarelsetendens och den egna personens subjektivdumma behov, blev slutsatsen det senare: Att hela min tidigare livssyn var icke valideringsbar.

I och med denna vändning känns det ibland som att hela mitt livsmonumentum blivit så smått frånryckt, och först nu börjar jag förstå vilken odefinierad känsla av trygghet och löfte som jag fråntagit mig i detsamma. Först nu börjar jag förstå att en klok objektiv syn inte är möjlig och att alla dessa våra ickeresultatsyftande, godtyckliga, ibland rentav destruktiva handlingslinjer faktiskt har ett berättigande.

Så var det snart dags att flytta tillbaks till de goda päronen igen, om så bara för ett par månader, och mitt första halvår som hemifrånboende är officiellt över.

När jag först tog mitt pick och pack till Strömmensbergs ljuva någon gång för sex månader sedan, var jag rätt låg och satte mitt hopp till flyttens som Förändringsbringare. Efter att ha pratat med den gode terapeuten om anknytningar och familjesystem och oavsiktligt pålagd skuld och tentakler som förnimmer och får ansvarskänslor att vidmakthållas, trodde jag mer eller mindre att ett slags helomvändning från mig själv som anvarstagande och presterande, var lösningen. Med frigörelse följde självutplånande, så var det.

Jag lyssnade in och noterade förmaningarna. Om att för allt i världen inte prestera. Om att arbeta och aktivera mig för lustens och behagets skull. Slappna av och ha en kravlös inställning till världen, och vara vaksam på de illasinnade "försvarsmekanismer" som ville tränga mig mot kortsiktig ångestprojicering.

När jag i min för tillfället relativt svaga position ifrågasatte om man inte skulle vara tvungen att välja bort en hel del dygder och målsättningar om i princip den enda godtagna drivkraften var inspiration och lagen om det enklast möjliga, fick jag det till synes helgarderingsförnuftiga svaret att man såklart kunde "anstränga sig" för vad som uppfattades intressant, men att någon form av personlig investering i betydelsen förlusträdsla skulle motarbetas.

Min undran blir bara om en sådan uppdelning över huvud taget är möjlig. Prestationsångest och känslan av ett förlustbetingat värstascenario kan faktiskt vara ett - förvisso lätturspårat men likväl nödvändigt - element i det som kallas engagemang. När jag varit som mest riden av olust, när jag upplevt mig ur gängorna och som en mindre resurstillräcklig människa, har jag med ovannämnt recept istället för att känna mig mer bekväm i min livssituation, mest hamnat i ett osaligt limbo. En orolig och vacklande plats där viljan att faktiskt känna sig duglig, fört en kamp med den så upphöjda Självtillräckligheten. En konflikt vilken i ett redan förvirrat psyke snarast resulterat i skuld och handlingsförlamning.

I ett flertal bloggar som jag stött på under det senaste, har temat "den duktiga flickan" berörts ur ett slags oppositionell vinkel, och en försvarskampanj till hennes ära förts. Istället för att utklassa ambitiösa tilltag som blott ett 2000-talets kvinnofällor, beklagansvärda yttringar av dålig självkänsla, har skribenterna vänt på konceptets negativa laddning och fyllt det med innehåll som reell ambition och (inte sällan manligt laddad) aptit på att utvecklas.

Kontentan blir att lika mycket som ett erkännande av tjejers hotande behagandetendens är viktigt, gör man de kvinnor som verkligen strävar efter självförverkligande en otjänst genom ett så ensidigt fördömande. De reduceras till ömkansvärda offer för andras krav, istället för att få erkännande som de driftiga subjekt de till stora delar ofta är. Man misslyckas helt enkelt med att validera kvinnans driv efter framgång när man målar hennes individuella ambitioner i dylika offerfärger.

Vissa av de tjejer som skrivit inlägg på ämnet har själva erfarenheter från att falla under duktighetsepitetet, - av att klappas på huvudet, eller rent av kritiseras, när de ger utlopp för en ambitionslinje som av dem själva uppfattats som såväl identitetsbringande som positionsstärkande. Att låsa kvinnor i ett läge där någon med minsta uns av genuskoll måste erkänna att de ibland behöver hävda sig med mer kompetens för att få lika stor tillgång till världen och samtidigt bestraffa dem vid företagsamhet och uppfyllande av dessa kriterier, ter sig i min mening både paradoxalt och orättvist. Duktigaflickan är helt enkelt inte den enda fälla vi bör se upp för - de som förringar henne bidrar till en i många avseenden väl så lömsk.

För att återknyta till mig själv och min upplevelse av denna närmast buddhismforcerade inställning till hur tjejer och jag själv bör leva våra liv, kan jag inte annat än hålla med ovan refererade resonemang. Att ersätta en (i mitt fall förvisso lätt urspårad, men likväl kär) bejakande och kämparglödgad livsstil med ifrågasättande av ett helt dygdesystem; att tala om trygghet och villkorslös nöjdhet genom total avauktorisering av bedrifter som något hedervärt, leder inte till en harmonisk position. Snarare motsatsen.

I mitt fall ledde det till vidmakthållet krav på att vara duglig, men nu "i mig själv", med adderat dåligt samvete för de ambitioner som trots allt fortblev, och utan det tidigare upprepade 'kämpande för kämpandets skull' som devis att luta strävandeprojektet på. Hela mitt liv hade jag hört att det viktigaste var att "göra sitt bästa". Vilket naturligtvis kan behöva mjukas upp när en ypperlig insats inte är värd eller möjlig att genomföra, men vilket också låter mig sträva utan att se det oavhängiga konstanta som enda merit. För att även engagemanget som sådant skall värderas. För att utvecklingen som process skall kunna ses som dygd.

It's like forgetting the words to your favourite song

Idag har jag känt mig rejält miserabel. Började starkt så det förslog med att under natten producera en liten lapp till min pojkvän där jag ursäktade mig just för denna egenskaps framskymtande samma kväll. Dagen fortsatte sedan i samma lätt underkastade och skamsna anda.

På jobbet lyckades jag förvisso med (den hos mig utrotningshotade) konsten att vara sådär oinvänt bedrövad. Jag syftar alltså på då när man riktigt lever bedrövelsen och den lösryckta känslan, utan att slå på en ryggmärgshets till reaktion för att osalighetsjäkta vidare och klara sig ur det allmänna sinnestillstånd med allt vad det innebär i fortplantade nojningsfaktorer. För att ta resonemanget ytterligare ett varv har nämligen sistnämnda sätt att hantera oluster blivit ett slags ordinarie för mig: Istället för att ligga på en, om inte konstant så i alla fall nåtsånär naturligt medelvärdesfluktuerande, frekvens i relationen till omvärlden, har en bakomliggande otrygghet slagit rot. Resultatet blir ett slags konstant nervighetsfruktan för att medelvärdet skall komma att stjälpas om jag inte håller i alla själv-trådar samtidigt, granskar vad som snart utökats till min allmänna personlighetsbelägenhet, och söker efter ett sätt att "ta igen" den efterkälke jag insläntrat mig i.

Trots att jag som vanligt hade svårt att helt hålla kvar känslan av berättigad tillfällesbetingad sorgsenhet (framför allt kanske för att vanans makt är stark och har pumpats med pseudo-logiska muskler när den berättigat sitt eget fortlevande. Att bryta något uttalat destruktivt som tillsynes varit så svårupplösligt, är helt enkelt svårt att hantera utan förebråelser), var det en början och ett steg i ritkningen som heter släppa taget om det fixerande. Har länge sett avaktivering, mytomspunnet rehabiliterande "distans, och än ivrigare genomlysande av Problemen som svaret, men börjar alltmer se situationen som bestående av fler nyanser och påkallande även det som kallas att utsätta sig för tillvarons konkreter.

Med dessa visa och allt mindre välformulerade ord, går jag så till sängs och låter Strömmensbergs mörker ta mig i sin famn ännu en natt.

Igår klippte jag håret, och övertalades till slut av den goda frisörskan att placera barret i en flashig back-slick, stil Maria Abrahamsson. Och trots diverse gamla internissues med att så obarmhärtigt blotta fejan, började jag ganska omgående uppskatta tilltaget. Jag nopprade ögonbrynen med största pedanteri, lade mig till med den mest arméartade av walks, och gick under hela eftermiddagen sådär söttsalt självmedveten om den lilla tuff-excentriska touche som förgivits mig. Att jag hade några av de kläder på mig som inhandlats i min mer pretentiösa/modemilitära period, gjorde sitt för helheltkänslan, och som den suggestionsdisponerade individ jag är, återfann jag mig snart också i korrelerande människofack.

Istället för att - som under de senaste månaderna av trotsigt, desperat och smått ansvarslöst pånyttfödelsekampanjande - kramplycksaligas över bejakningsmoment i tillvaron och bortse från depp-fresterskorna (så gott jag förmått i alla fall), blev jag med ens vaksam och kräsen med de egna yttringarna. Det defensiva och omgivningsavhängiga sociala mönstret hade gjort återinträde och vad som var en oskyldig, om något så positiv, justering i uppenbarelsen blev ett slags imageram.

En del av denna plötsliga regression i pretention och självstränghet, är säkert att tillskriva enkla associationsfaktorer som utstyrselns tidochrums-hemmahörande och den självbild som dominerade vid tiden. Men definitivt också något med själva utstyrseln. Den hörde till en stil och ett personlighetsspår som väljer helgardering och vaksam konkurrens framför inspiration och positivt målsökande. Förnimmelser silas genom normfilter, och diskrepans från det absoluta idealet blir vad som fokuseras på.

Att jag uppenbarligen avsagt mig denna rigida perfektionism i mitt strävande mot en mer optimistisk och ansvarsbefriad syn på tillvaron, förvandlas i dessa stunder mer till ett misslyckande än till någon värdemässigt likställd, möjligen avvikande, syn på tillvaron. Gamla ideal blir dominerande och varje normuppmjukelse tar formen av degradering och slarv.

När jag började skriva inlägget var tanken att för mig själv lyfta fram det orimliga och hårda i den så epidemiartade livsstil som heter felfrihetsförivrande; just eftersom vad som syntes vara en oansenlig självförtroendepåökare och om något ett plus i imagekalkylen, istället blev inträdesbiljett till en mer oförsonlig spelplan. Istället fastnar jag alltefter radernas försökning i prestationskvalens olust.

Och det är just denna paradox som gör mig så förvirrad inför valet av förhållningssätt. Att bestämma sig för att eftersträva alla de dygder som ställts upp, och kanske bli några modebloggercentimetrar högre. Eller släppa på kriterierna och riskera totalt dygdelöst fallande. Känns i nuläget svårt att greja båda.